palea

"Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar [...] Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.

Frid, kram och all tänkbar styrka,

Din pappa som aldrig fanns"

Tårarna rullar ner som om mina ögon vore öppna kranar. Vissa tillfällen kan jag inte se vad det står, men fortsätter ändå att läsa.
Ikväll såg jag intervjun med Kristian Gidlund, på tv4. Trummisen i Sugarplum Fairy. Han som har cancer som inte går att bota.
Han skriver om cancern, och han skriver så ofantligt vackert. Så vackert att det gör ont. För verkligheten gör ont i situationer som dessa.

Jag blir påmind om mina egna fasor. Om alla människor jag kommer känna i framtiden, som kommer lämna oss alldeles för tidigt. Om att det kanske blir jag som blir den.

Men något av det vackraste jag vet i sådana här situationer, är människor som ser det vackra i det fula. Det ljusa i det mörka.
Läs bloggen & lyssna på sommarpratet och låt oss hoppas att Kristian en vacker dag kan berätta historien för sina barn.